Erik började tokskratta åt mig när jag talade om vad jag sa om dessa: 

Nu tänkte jag kolla vad ni säger åt dom, så talar jag om vad jag säger sedan :P  

Nu när Erik skaffat en bärbar dator, skulle jag vilja få bort hans skrivbord. 

Det är ett skrivbord som absolut är jättebra, om man har en stationär dator, men om man har en bärbar känns det lite väl stort. 

Jag tror jag skulle vilja ha det "skrivbordet" som jag hade i Falun. 

Det tar inte så mkt plats och är lätt att dammsuga under. 

För tre år sedan skrev jag detta, jag hade ganska precis slutat plugga i falun och låg hemma på pappas soffa med magont och hade varit på intervju på Teleperformance. 

Jag tyckte att intervjun hade gått jättebra, att jag hade lyckats göra ett gott intryck, och det hade jag tydligen. 

Eftersom att jag fick jobbet. 

Åh jag blev så glad, jag började gråta av lycka när jag fick samtalet att jag hade fått jobbet. 

Det kändes som en ny start, att slippa Falun, som fått mig att må så jävla dåligt. 

Staden som gjorde att jag oftast såg ut såhär: 

Not a good place for me.

Jag skulle få bo i Söderhamn, vara nära  min familj framförallt.

Det har alltid varit väldigt viktigt för mig.

Jag började jobba på TP och blev anställd den 7 april 2008.

Jag har aldrig gillat ett ställe så mycket.

Det är tack vare de underbara människorna som man gick utbildningen med.

Vi hade så jävla roligt tillsammans.

Vi blev som en liten familj, och det blev ju bättre också när nästan alla vi från utbildningen hamnde i samma grupp när vi skulle jobba.

Man kände sig trygg.

Teleperformance erbjuder ju folk som tex mig, som inte har någon högskole eller universitetsutbildning ett jobb, man kanske inte blir rik och kan köpa sig en ö av att jobba där, men man kan få mat på bordet varje dag, betala sina räkningar och ha tak över huvudet.

Stämningen där har alltid varit på topp och jag har inte en enda gång känt att jag inte vill till jobbet.

Jag trodde nästan inte att jag skulle lämna Söderhamn igen, eller lämna TP.

Men så kom herr Bergström in i bilden under 2010 får man väl säga.

Efter ca ett halvår flyttade jag till Gävle, där jag visseligen har bott för, men inte trodde att jag skulle återvända till.

Efter att ha bott i Stockholm, Gävle och Falun så kände jag tidigare att jag ville bo i Söderhamn, jag ville kunna åka till min mamma och ta en fika. Gå till pappa och äta mat, bjuda Bror på en god sallad på en pisskvart.

Men träffar man rätt så finns det väl inte speciellt mycket som man inte skulle kunna göra för att få träffa honom varje dag.

Jag har väl hela tiden när jag bott i Gävle sökt jobb här, för gud ska veta att man vill ha mer tid hemma.

Tiden man spar in på att jobba på hemma plan är guld värd.

I December skickade jag väl ett gäng ansökningar och i mars hade jag fått ett mail ifrån ett företag som jag som vanligt inte ens visste att jag hade skickat mail till.

Alltid när jag söker jobb så söker jag åtminstånde 5 st, inte fasen kommer jag ihåg nått av dom, eller vad företaget heter, eller vad det är för arbetsuppgifter.

Intervjun jag var på i Mars kändes otroligt bra, intervjuaren var så otroligt trevlig, verkade aldrig ville sluta lyssna på mig när jag pratade, jag fick henne att skratta, förklarade saker pedagogiskt.

När jag gick ifrån intervjun så hade jag samma känsla som när jag hade varit på intervjun på teleperformance för tre år sedan, det måste gå vägen.

Och det gjorde det.

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag ville med detta inlägget man ja nu är det skriver allafall.

Jag vet inte heller om jag har någon slutkläm heller.

Jag kan väl säga såhär,

det är nu framtiden börjar!  

Tack Teleperformance för att ni hjälpte mig bort ifrån Falun och från den människa jag blev i Falun. 

Tack Teleperformance för att ni anställde så otroligt härliga människor som gjorde varenda dag underbart! 

Lite sjutk när man tänker på sitt liv, på saker man gått igenom. 

Typ första förhållandet som gick i krash, första gången man blev riktigt osams med en vän, första gången man skulle berätta att man varit otrogen, första gången man fick reda på att någon varit otrogen, när någon man älskar just då bara skiter i en. 

Jag vill bara tala om att allt ovanstående stämmer inte in på mig ;)

När sakerna händer så känns det som att man aldrig kommer överleva, man mår så jävla dåligt, man gråter tills man somnar, man har svullna ögon hela dagarna. 

När man var riktigt liten så tänkte man säkert också, fan det är ingen mening att jag lever längre. 

Man säger dumma saker, tänker dumma saker. 

När man ser på saker i efterhand, så känner jag mig mest bara lycklig. 

Klart att jag kan tänka, fan va dum jag var som inte fattade, fan va dum jag var som väntade, fan va dum jag var som gjorde sådär. 

Men, jag tänker oftast, tänk vad man gått igenom och vart det tagit mig. 

OCH så tänker jag alltid det som är det viktigaste av allt, Tack underbara ni som alltid finns på min sida och ser till att jag reser mig upp igen, efter allt vad det nu kan vara, så är det ni som får mig igenom det. 

Ja idag känns det som att jag varit borta mestadels hela dagen. 

Jag klev som jag skrev tidigare upp kl 07 i morse. 

Började göra mig iordning och drog iväg mot söderhamn med buss. 

Majsan hämtade upp mig och vi åkte och köpte en fin blomma till mamma. 

Sedan mot trönö för att hjäla till där hemma. 

Det kändes som att vi gjorde någonslags julstädning. 

Alla rum dammsögs, golven torkades, sortering av tvätt nere i tvättstugan, tvättade två maskiner.

Jag donade ordning i Axels lekrum/kontoret. 

Det var inte det lättaste men det gick. 

Det sjuka är, om man hade gjort allt det där hos sig hade det tagit flera dagar, men bara för att det är hos någon annan går det hur bra som helst. 

Kändes skönt att mamma inte hade så mkt feber idag, kanske är det på rätt väg. 

Man kan alltid hoppas. 

Jag vill se min mamma frisk nu!!!!

När axel hittar en kamera är det bara att posa.

Nu sitter jag på en buss på väg till söderhamn för att åka till mamma. Känner mig helt slut dock, trött.

Erik ringde och väckte mig kl 07.

Han sa DET BRINNER!!

 Precis som jag bad honom, rätt så säkert kort när jag ska upp. ??

Gud va jag är seg att komma igång ibland när jag skall göra nått. 

Jag har planerat hela veckan att jag skall städa, hela veckan har iofs bara varit två dagar än så länge, men ändå. 

Igår kom jag aldrig igång med det, jag veck tvätt istället eftersom att vi hade tvättid idag, så nu finns det nya Ikeakassar att vika, suckpuståstön. 

Idag klev jag upp runt 10, och seeeg var jag, drack kaffe, kaffe kaffe. 

Inget annat gjorde jag typ, men tillslut så gjorde jag som Pippi, sa till mig själv på skarpen, satte i en Foo Fighters DVD och poppade på hög volym.

Då blev det fart på det kaffepimplande fanskapet. 

Jävlar vad jag hann med på bara några få timmar. 

Gjorde rent köket rätt så grundligt, förutom skåpluckor, plockade bort grejer, diskade, dammsög alla rum, torkade golven, dammsög soffan och fixade och puffade på soffkuddarna så att de fick bättre fort. 

Lagomt till när Erik kom hem så var jag klar. 

Sedan bäddade jag rent i sängen, sköönt.

Tok mig en dusch och rakade benen, finns väl inget bättre när man har städat och sånt att duscha, raka benen och sedan när det är dags få lägga sig i en renbäddad säng. 

Fixade mat och skar av mig halva tummen på potatisskalaren. 

Men det gick bra ändå, det blev rätt ok de stuvade morötterna och korven. 

Nu sitter vi vid varsin dator, lyssnar på musik.

Imorgon ska jag åka till älskade mamma och hjälpa henne lite där hemma tänkte jag, hon har haft feber och varit dålig hur länge som helst nu, så jag och Moster tänkte dra dit och fixa lite åt henne. 

Tvätta, städa och sånt som är alldeles för jobbigt när man är dålig.

Stackars :(

för övrigt ringde de från mitt nya jobb idag och hälsade mig välkommen den 2:dra maj på utbildning. 

Jippi säger jag bara. 

Ja då har jag bloggat idag också. 

Det är nått jag försöker göra nu, när jag ändå har semester, blogga en gång om dagen, MINST!

Tjarå!

Vi var på Bio i kväll, på Hur många lingon finns det i världen. 

Vi gick nog mest på den för att vi sett Elvis i glada hudik när det gick på svt. 

Erik sa nått klokt tyckte jag, "Elvis i glada Hudik är bättre eftersom att det är spontat, inte på manus som man märker att det är". 

Det roligaste ögonblicket i filmen var när Bosse skulle svara på frågan "Vart kommer ni ifrån?" och han svarade "tåget". 

I serien om dem finns det ju en massa roliga kommentarer som man jäser på. 

Men jag tyckte filmen var sevärd, mest för att man tänker på hur mycket det betyder för de personerna som är med i filmen från Glada Hudik Teatern. 

Att de får göra nått som så många människor drömmer om, tack vare han Pär. 

Att man kan ge så mycket livsglädje till människor bara genom att ge dom en chans.