Allvarligt, vilka är det mest fel på, föräldrarna eller barnen?

Hade jag vart barn och haft chansen att bo hemma och inte behöva lyfta ett finger och lyckas övertala min mamma och köpa en motorcykel till mig, hade jag lätt gjort det. Men min mamma är inte så dum att hon gör nått dylikt. 

Min mamma eller min pappa lät aldrig mig styra dem. 

Jag tycker det är ett väldigt bra program, men jag blir aldrig arg, eller dömer barnen, jag blir arg och dömer föräldrarna. 

Jag tycker att Jean-pierre funkar skitbra som ledare, och i ett hus med fumliga tjejer som bara vill stå framför spegeln hela dagarna behövs det någon som styr upp saker och ting. 

Jag förstår Karolina när hon säger att det var äckligt att gå på second hand, på grund av att hon har antagligen aldrig haft anledning till att gå på ett sådant "ställe" tidigare. Min mamma älskar loppisar och gå runt och göra fynd, så det har jag varit med om. 

Jag tycker Lorrenzo funkar skitbra i samarbete med andra, han peppar och genomför uppgifter väl när han ska ta tag i nått. 

Ja jag skulle kunna skriva bra saker om alla. 

Tex Daniel, jag blev så glad när han tyckte att han hade lyckats med sina makaroner andra gången. Fatta vilken bedrift det måste ha varit för honom att lyckas koka makaroner. 

Jag tror att vi som inte blivit uppassade på under hela vårt liv, tar saker för givet, att man kan koka makaroner. 

Jag "skyller" ungdomarnas beteende på föräldrarna. 

De vill inte att barnen skall bli vuxna, de vill passa upp på sina barn och leva i sin låssasvärld och tro att barnen kommer vara småa för alltid. 

som sagt, jag hade gärna levt det livet jag med, legat hemma, kolla på tv, göra de sakerna jag tyckte var roligt, skita i att tvätta, skita i att städa mitt rum, skita i att laga mat.

Men mina föräldrar uppfostrade mig bättre än så.