Vilken fuskdag vi har haft idag. 

Jag sa att jag var sugen på en köttbit och tänkte att vi kunde gå till Ica och köpa oss en varsin redig köttbit och gluffsa i oss. 

Då sa Erik, ja vi kan äta på sibylla om du lovar att inte spy (hamburgebröd=kolhydrater=Emma som kräks). 

Då sa jag att ja en hamburgare och en redig köttbit är samma sak. 

Han fattade piken, fast drog det ett strå längre, vi gick ut och käkade på Mingel och Bar här i Gävle. 

Jag borde nog ha gjort som Erik sa egentligen, bett dom byta ut potatisen mot en grönsallad eller nått. Men köttbiten var god. 

Jag ville ha en latte så vi började gå ner för trappen för mingel och bar och där mötte jag någon från ett tidigare liv kan man säga(skriver med om detta längre ner). 

Vi gick på Wayne´s och tog en varsin latte, äppelpaj och delade på en chokladboll. Tror inte vi borde käka på en vecka eller nått efter detta. 

Sedan gick vi in på "Hemmakväll" (kanske världens bästa namn på en filmutyrningsbutik). Erik shoppade en Karate-Kid box, med riktiga Karate-Kid. 

Jag shoppade Tre Harry Potter filmer för att komplettera min samling. Jag köpte även lite lakrits, dom hade bildäck, gud va det var länge sedan jag åt sådana.

Sedan började vi gå hemåt, proppfulla i magarna. 

La oss på soffan och kollade igenom sista avsnitten på Dexter Säsong 2. 

Vi började med ett avsnitt på tredje säsongen också, Erik LOVADE att han skulle hålla sig vaken. Vilket slutade med att vi pausade efter ca 20 minuter ;)

Ja någon från mitt tidigare liv. 

Ett X, inte till mig. Till någon annan som står väldigt nära mig. 

När jag såg personen började jag må dåligt, jag kom ihåg det som var dåligt. 

Att personen drev mig till vansinne. 

Att personen pratade skit om mig till en utav dem som står mig närmast. 

Jag började gråta inne på Wayne´s. 

Det kändes så hemskt att känna allt det där. 

Allt från Karlskrona, det som hände i Falun. 

Det fick mig också att tänka att gud va skönt att denna människa inte längre finns i mitt liv. 

Gud va skönt att det finns en annan människa i mitt liv istället.

Som gör honom lycklig! 

Jag tänkte utveckla mitt förra inlägg lite. 

Jag och BErik brukar ofta skriva sms till varandra när vi är ifrån varandra. 

Vi säger ofta när vi är med varanda "vettu, älskar dig ja".

Vi skriver ofta till varandra på Facebook att vi älskar/gillar varandra eller bara ett hjärta.

Gör man detta för att andra skall se det eller för att man helt enkelt vill tala om för personen att man älskar dem? 

Jag brukar fråga Berik om han vet om att jag älskar honom, för att vara i ett förhållande när man inte känner sig älskar är inte kul, trust me, I know. 

Så var det någon på FB som kläckte ur sig en kommentar, inte för att jag borde bry mig, men jag känner att jag blev irriterad av det, vilket jag iofs ofta blir. 

Men jag känner att om personen ifråga får lägga sig i och tycka om vad jag skriver till dom jag älskar, kan jag reagera också. 

Sedan när blev det tabu med att tala om för folk att man älskar dom? 

Ska man inte tala om för dom man älskar att man älskar dom? 

Jag personligen tycker inte att man kan höra det för mycket, och jag hör det om jag måste välja hellre för mycket än för lite, så att man börjar fundera om man verkligen är älskad eller inte (därav frågan "vet du om att jag älskar dig" svarar man nej där så vet man att man säger det för lite). 

Jag mår bra när jag ser att tex Cajsa (brors tjej) skriver väntar på att världens finaste kille ska komma hem. Då mår jag bra. 

Jag mår bra av att veta att mina nära och kära är älskade. 

Jag kommer aldrig sluta tala om för folk att jag älskar dom, det är en mänsklig rättighet att höra det och jag tänker inte sluta! 

Tycker att det är intressant att man inte skall kunna tala om vart som helst att man älskar någon.

Ska inte jag kunna berätta för min sambo på sms, på stan, i telefon, på msn eller på facebook att jag älskar honom?!?

Ska Inte jag kunna skriva till min mamma/pappa/bror att jag älskar dem utan att man ska behöva känna sig besvärad?