Gud så jag längtar tills jag ska flytta. Känns nå så otroligt skönt att man äntligen ska få komma upp till normalnivå.

Ännu skönare känns det att få separata rum, ett sovrum, ett vardagsrum, ett kök, en toalett, en klädkammare och en riktig hall. 

Genom åren har man ändå bott i väldigt speciella lägenheter sedan man flyttade hemifrån. 

Började med en sunkig etta i Kallhäll, dock dög den väl för mig och Ingrid som då bara hade lägenheten till ett ställe man sov på. Den var fyllt mublerad när vi flyttade in, en säng på 105-120 cm. en bokhylla med de fulaste prydnadssaker jag sett. En Tv, Skitsunkig soffgrupp, Minimalt kök var det vilket gjorde att vi knappt fick plats två stycken där inne. Det gick inte att en diskade och en lagade mat. Skulle man vara två i det köket skulle man isådana fall ha en vid spisen och en skulle Heja på och sitta på en stol. Halva köket togs upp av en frysbox, mamma har en sådan frysbox, nere i källaren för att det inte skall ta upp så mycket plats någon annan stans, eller för att det är normala när man bor i hus. 

Därifrån flyttade vi allafall när vi hittade en två och en halva i Skarpnäck. Det är nog än idag en utav mina favoritlägenheter. Sjukt fina taperet överallt. Fullt mublerad med fina möbler, diskmaskin, tvättmaskin i lägenheten. Stor kyl och lika stor frys. En balkong som var lika stor som ett vanligt vardagsrum som vi satt på jämt och ständigt. 

Efter det förflyttade jag mig till Gävle och en Trea på Brynäs vilket var skönt, så jag i föregånede lägenhet hade sovrum i den där halva delen. 

Det var väl en skaplig fin lägenhet, dock tänker jag väl mest då på hur det såg ut innan det brann i den. Det negativa med den var att det var så långt ifrån jobbet, eller från stan heter det väl. Men annars väldigt fint, cool toalettstol som satt fast i väggen, det var de första jag tänkte på när jag gick in i lägenheten. 

Jag åkte till Gävle via Tåg jag när vi skulle flytta, magnus mötte upp mig och vi gick då hela vägen till Gavlegårdarna, vilket då var en jävla bit, skulle kunna tro att det tog närmare en timme, för vi gick först då förbi där vi skulle bo också för att hitta. Magnus skulle inte bo där utan jag och ingrid och Mehrab. 

 Sedan efter vi fått nycklarna till lägenheten gick vi dit, och väntade och väntade och väntade. Tydligen hade de kommit iväg lite väl sent i från stockholm så vi fick i princip vänta ihjäl oss. De kom fram någon gång närare 00 på natten så vi fick flytta allt och störa grannar och hela baletten. Vi var dock snälla grannar så vi bad om ursäkt dagen efter när vi vaknat till liv. 

Mitt nästa boende var en liten etta Norra Kungsgatan i Gävle. För er som inte är från gävle och kanske inte har koll så kan jag inte förklara, men det är precis inne i stan. Det var en mysig men dryg lägenhet. 

Den hade snetak, takbjälkar i mörkt trä, inga separata rumt förutom en liten klädkammare och toaletten. Den låg långt upp. Först fick man ta hissen upp till tredje våningen, kliva ur hissen, gå in i en dörr gå upp för två spiraltrappor, sedan var man framme. 

Köket var bra drygt, hade en minimal kyl med frysfack, där skulle det inte storhandlas alls! Köp mat för dagen och var glad om det får plats i kylen tills det skall tillagas. Göra matdosor hade det inte heller gått att göra. 

Var dock en vädligt fin lägenhet, ljus och härlig, bara takfönster och en enorm uteplats, dock inte fin men en solig dag när man ville få solbränna dög den välidgt väl. 

Nästa steg blev tillbaka hem till pappas trygga på i Söderhamn på Noralagtan i Söderhamn. 

Sedan blev det till mammas trygga bo i Trönö, jobbade inget på den tiden utan läste upp betyg och jobbade extra på Faxenova, vilket gjorde att inkomsten inte var på topp. 

Sedan fick jag för mig att jag skulle söka till skolor och börja plugga, ett av mina största misstag då jag inte är någon pluggmänniska, Har väl gjort fler misstag i mitt liv men detta är då ett som ligger på topp 10. 

Fick reda på någon gång mitt i veckan att jag skulle börja i skolan på måndag, kanske ca 4 dagar på mig att planera flytt, hitta lägenhet och sådana saker. 

Så till Falun begav jag mig. Usch så jag grät redan innan jag hade kommit dit. Jag visste redan då att jag skulle få det jobbigt. Så mycket som jag tycker om min familj var det jobbigt redan när Erik sa Grattis till mig för att jag kommit in i skolan. 

Det blev då inte lättare efter att Mamma och Daniel hade hjälpt mig dit med allt och skulle åka hem. Jag stod vi köksbordet i "min" lägenhet på Jungfruvägen och packade upp matvaror och grät. 

Till och med i detta skede när jag skriver sitter jag och tårarna rinner ner för kinderna. Fy för Falun, fy för situationen i Falun, Fy för Emma som själv ställt till den situationen. Usch Usch Usch. 

Jungfruvägen ja, där hamnade jag för jag tänkte, ja jag bor hellre där än i ett sluskigt korridorsboende med massa folk som inte kan göra rent en spis efter sig. 

Och vart hamnade jag? Jo hos en flicka som jag skulle dela en trea med som vi kallar för Maria. Maria fyllde en soppåse ställde den vid dörren och där fick den stå, tills att hon skulle förbi soptunnan så hon kunde kasta den. Själv fungerar jag på det viset att blir en soppåse fylld ser jag till att jag passerar en soptunna inom de närmsta 10 minutrarna. 

Hon tyckte också att Rött och ljuslila var en väldigt fin kombination. 

Det var en konstig människa som jag än idag inte fått nå grepp om alls! 

Gud så jag vantrivdes där. Jag jobbade extra som Croupier bara för att ha råd att överleva i ett visst antal dagar efter att studiebidraget tagit slut.  Varje månad slutade alltid med att jag fick ringa och fråga mamma om jag fick låna pengar. Som tur var fick jag allitd det om hon kunde avvara en slant. Det är sånt man verkligen drar sig för. 

Tillslut orkade jag inte med skolan längre, orkade inte med stället och jag orkade absolut inte med att vara ifrån min familj så länge i streck som jag var. 

Även om jag inte träffar min familj hela tiden nu, visserligen träffar jag Mamma, Daniel och Axel mest, dock på grund av att Misarna mina ska kunna få komma ut och springa i det fria så ofta som möjligt i Trönö. Men även om jag inte träffar resterande så mycket nu för tiden, så är det så himla skönt att veta att om jag vill, jag kan ta en promenad till Erik och få en kopp kaffe och prata skit. Om jag vill kan jag gå till pappa och sitta där en hel eftermiddag och röka. Om jag vill kan jag bjuda ner pappa på kaffe. 

Så så fort jag hade fått ett jobb gick flyttlasset ifrån Falun tillbaka till ett temperärt boende på pappas soffa. Dock hann jag inte jobba så många dagar på säljjobbet i Gävle innan jag blev sjuk. Fick otroliga Buksmärtor. Vet dock inte idag om de var riktiga eller inte.

För så fort jag fick jobb i Söderhamn gick det över. Sjukt.

Då fick jag jobb på hemmaplan, kort där efter fick jag lägenhet på hemma plan och jag började äntligen känna mig hemma. 

Gud ett sådant jobb man fick. Hade det inte varit för arbetsuppgifterna hade det varit det bästa jobbet i världen. 

- Vem får sitta och lyssna på Dijana som sjunger hela dagarna "my hump, my hump, my hump, my hump"?

- Vem får försöka prata med Johann utan respons i 2 minuter innan han fattar att man försöker få kontakt? 

- Vem får lyssna på en Bea som piper? 

- Vem kan spela Golf inne på handikapptoaletten?

- Vem har en chef som kastar studsbollar mot en i form av ägg?

- Vem får lyssna på Jonas tjat om de dryga tomtarna som knyter upp hans skosnören?

Det får jag. 

Jag älskar mitt jobb, jag älskar mitt liv, jag älskar mina vänner, jag älskar alla som alltid finns där.

Jag älskar närheten till dem jag älskar, och den har jag äntligen fått. 

"Söderhamn är inte så dumt, så länge man har ett jobb". 

Got natt!