Då är jag tillbaka igen. Tyvärr.

det är så himla skönt att vara hemma. Att träffa folk, även om man inte gör nått speciellt men att ha någon att bara vara med betyder så mycket.

enda sedan jag klev på tåget i Gävle har tårarna bara runnit ner för kinderna. Det finns inget stopp! Detta är inte inbillning, jag hatar det här stället, jag hatar allt som finns här förutom typ 3 människor, jag hatar hela jävla Dalarna, jag vill inte vara här!!!

Jag tror inte att jag någonsin har mått så jälva dåligt som jag gör nu. Det finns ingen hejd på tårarna, dom tar aldrig slut. så fort jag började närma mig Falun blev jag illamående och ville gå och spy. Spy så mycket att jag inte kunde kliva av tåget. Att jag hamnade någon annan stans. kanske i himlen, känns som det kvittar. all min glädje försvinner så fort jag kommer hit.

jag vill inte vara kvar. ta bort mig. långt bort. nära er. var som helst funkar, bara inte här!

som ni ser på bilden är jag väldigt glad över att vara tillbaka