Jag anser att jag har fler bästa vänner. 

Men om jag skall välja min äldsta (inte den som är flest år) bästa vän skulle det bli Sofie. 

Vi har varit vänner ja sedan vi var väldigt små. 

Våra föräldrar känner varandra och vi är i typ samma ålder. 

Mamma hade Sofie och  hennes bror  Patrik som dagbarn hos oss när vi var små. 

Jag och Sofie har genomlevt en helt del tillsammans. 

Vi är väldigt lika, men otroligt olika. 

Om jag skulle välja ett tillfälle med Sofie som jag tänker på ofta och som gör mig att le skulle det bli midsommar på ett tak i Flogsta. 

Om jag skulle välja ett tillfälle med Sofie som får mig att gråta av glädje så var det nog när jag fick en tavla av henne.

Vi har varit osams och inte pratat med varandra på år och dar, men vi har alltid hittat tillbaka till varandra. 

Hon är en utav de få människorna som jag litar på till 110%, som jag kan berätta allt för, som jag ser mig umgås med fortfarande när jag är 80 år. 

Älskar dig, Fiso! 

Om jag någon gång somnar i soffan, somnar med kläderna på eller dyl, när Erik då säger åt mig att gå och lägga mig, så gör jag det, utan gnäll eller utan att säga snart, strax, jag bara vilar. 

När Erik somnar på något utav ovanstående sätt och jag ber honom snällt att gå och lägga sig och sova på riktigt, får jag ett rytande tillbaka "Snaaaaart"! Som en skoltrött tonåring som inte vill kliva upp till skolan. 

En gång kom han inte och la sig förens kl 05 för att jag struntade i att säga åt honom när han sov på soffan. 

Ska det vara så himla svårt att bara snällt resa sig upp lägga sig som en normal människa?