Helt plötsligt så sätter sig Selma och bara stirrar upp på bokhyllan. 

Jag fattar inte vad hon kollar på. 

Så här ser det ut. 

Helt plötsligt så satt hon på högtalaren bredvid och försökte hittade ett ställe att hoppa upp på

Min tro? 

Vilken tro? 

Ett tag trodde jag att jag kanske var kristen. 

Jag är konfirmerad, men jag är inte kristen, jag tror dock att det finns nått större än vi. 

Men jag känner mig inte religös. 

Jag hoppas på ett liv efter döden, men inte på jorden. 

Snarare att man kommer till en plats som bara finns hos en själv. 

Man träffar människor man saknar, människor man alltid har velat träffat. 

Sitt eget paradis. 

Jag vet inte riktigt vad som menas med ett ögonblick. 

Men jag väljer ett ögonblick jag aldrig kommer glömma. 

Jag kan ju berätta vilka två andra som flög i mitt huvud också. 

Första gången jag såg/träffade Axel. Kunde inte sluta gårta av lycka, bara att skriva om det gör att jag börjar gårta. Världens finaste! 

Ett annat är väl inte lika glädjane, men kanske på sätt ock vis. 

När Brorerik ringde från värlmland och talade om att Pappa hade åkt iväg med ambulans och ingen visste vart han var eller vad som hade hänt. 

Jag har aldrig någonsin upplevt den skräcken någonsin, att inte veta nått. Att inte veta vart han var, vad som hade hänt. 

Det vat hur skönt som helst när man fick veta vart han var. 

Men det jag har valt är när Erik (inte bror) kom och mötte mig en dag efter jobbet den 25;te juli för att vara exakt. 

Och när han påvägen hem "friade" till mig. Vet inte ritkgit om man friar här i Sverige som man gör i USA. Men jag var då inte alls medveten om att han skulle göra det. 

Vi gick och beställde ringar på en gång. 

En fantastisk känsla att veta att han vill ha mig med hela tiden.