Jag känner mig som världens tröttaste människa. Dålig sömn i natt, mamma ringde strax efter 9 i morse och frågade om jag var vaken. Svaret var naturligtvis nej! Började jobba klockan 10 och nu är jag påväg hem. Jag gäspar tills jag börjar gråta. Det enda jag tänker göra idag är att diska och laga mat.

Det jag märker det mest på, på mitt jobb är när kunderna är nöjda när de lägger på.

Hade en kund nu som verkligen tyckte att jag gjorde ett bra jobb tillsammans med min chef då han som kund hade haft mycket problem med olika saker.

Känns skönt! En sådan kund per dag gör allt "skit" värt det.

Det är rätt konstigt hur mycket man utvecklas ändå som människa av det som händer en i livet.

Jag har gick i skolan i Glamsta från det att jag började skolan tills att jag slutade 6. För er som kanske kommer från någon annan stans än Söderhamn kan jag tala om att Glamsta skola ligger i Trönö som ligger ca två mil utanför Söderhamn.

Vi var en klass på runt 14-16 elever. Vi var en lugn och härlig  klass med bra sammahållning tack vare att vår klassföreståndare från 4-6 helt enkelt tvingade oss att spela i en orkester tillsammans. Det är sant. Han gjorde ett samarbete med Söderhamns musikskola och tog in bara brassinstument och tvingade oss att spela.

Varje måndag har jag för mig att vi spelade i skolan och musiklärare från musikskolan kom till oss ute i Glamsta.

Vi lärde oss samarbeta som ingen annan klass. Självklart tyckte man ju inerst inne att det var lite töntigt i början, men gud så kul vi hade tillsammans.

Vår lärare Krister lärde oss också snabbt att våga stå framför folk och prata. Vi hade varje Tisdag nått som hette bokredovisning, har för mig att man var tvungen att läsa ett visst antal böcker eller om det var så att man allafall skulle redovisa ett visst antal böcker. Man hade stödord och berättade vad boken handlade om och läste ett "fängslande" stycke ur boken.

Det var mycket "tvillingarna"böcker, fanns någon hockeyserie som grabbarna körde med.

Sedan hade vi även artikelredovisning, den gick ut på samma sak, man skulle läsa en artikel, skriva stödord, berätta vad den handlade om.

Klassen fick sedan bedömma med bra saker och saker som man skulle tänka på.

Kunde vara allt  ifrån att man sa många tänkord som öhhh, å vahettere och sådana saker.

Eller att man stirrade upp i taket eller ur genom fönstret.

Det som var bra med dessa redovisningarna var naturligtvis att man aldrig var rädd för att prata.

När vi slutade 6:an och skulle börja 7:an, över till Vågbroskolan var ju den stora frågan, skulle vi med vår härliga och relativt säkra klass få vara en klass och fyllas på med elever från andra skolan, eller skulle vi splittras.

Vågbroeleverna ville ju att vi skulle splitras och blandas med dem. Medans våra föräldrar ville att vi skulle få vara en klass och fyllas på. Kan tänka mig att de resonerade varför splittra ett "vinnande koncept".

Men så blev det att vi fick sitta ihop som en klass. Detta tyckte ju inte alla Vågbro elever om pga den mycket klantiga rektorn Inger Holmström(?). Som uttryckte sig så fint "Glamsta är de vinnande teamet". Snyggt sagt? Nja.

I vågbro var då inte upplägget på lektionerna alls lika dana. Det var väldigt man skulle stå inför klassen och prata, välidgt sällan.

Man satt alltid och läste i läroböckerna och svarade på massa frågor.

Där, just så tappade jag bort mycket av mig själv från när jag gick i Glamsta.

Det hjälpte absolut att man hade en skaplig sammahållning med klasskamraterna från förr. Men jag tycker ändå att det är ett korkat upplägg av undervisning. Varför inte ta vara på klassen och låta klassen göra arbetet? Det är väl ändå klassen som skall lära sig.

Nu är det ju absolut på det viset att alla ämnen kan man inte köra sådan undervisning i. Men det förekom allt för sällan tycker jag, och man lär sig mycket när man står inför andra och pratar. Man blir säker i sig själv.

nu tycker jag att jag börjar flumma ut totalt så nu går jag vidare.

Gymnasiet, det var ett svårt val.

Jag älskade teater, att bjuda på mig själv, det gör jag än idag.

De jag valde mellan var Estetiska med inrikting Teater, Omvårdnad och Barn och Fritid. Och gud så glad jag är att jag valde Barn och Fritid.

Jag hade ju absolut inga toppenbetyg, har aldrig varit någon vidare pluggmänniska, jag har strävat efter ett godkänt, resten är bara ett stort plus om jag presterar bra utan att anstränga mig.

Tränade sällan mycket till prov, läste mest bara igenom de anteckningar jag gjort och därav också fick jag de betygen jag fick.

Lika var det på gymnasiet.

Pluggade aldrig till prov, nu hade vi sällan prov just på Barn och fritid. Mest på grundämnena då. Men jag kommer knappt ihåg nå prov därifårn.

Fick Ig titt som tätt på BFkursernas prov, gjorde några uppgifter och med tanke på att jag var så framåt och bra på lektionerna var heller aldrig skolan här ett problem för mig. Jag gjorde det jag behövde och jag klarade gymnasitet med slutbetyg.

Gymnasiet var ju en underbar tid som sagt. Vi gjorde mycket praktiska saker, vi var ute och hade aktiviteter med olika grupper, hade friluftsdagar med skolor. Vi elever på BF planerade det hela och sedan fick våra lärare godkänna detta.

Det kunde vara allt från Dagis till vuxna.

Där har vi mycket grunden till vem jag är idag.

Mamma växte upp med "man är tyst när vuxna pratar".

Det vet jag inte ens vad det är. Jag pratar, pratar och pratar. Om vad som helst.

Det har jag väl mycket Sofie och tacka för. Vi har alltid kunnat prata om allt med varandra allt från kläder, smink, musik, matlagning till sex.

Det jag vill komma fram till är följande:

Trots att man hamnar på sidospår som gör att man tappar bort sig själv lite, så kommer man alltid in på rätt väg igen, på nått konstigt vis, pga de valen man gör.

Jag undrar hur mitt liv skulle sett ut om jag hade gått omvårdnad, estet.

Tack för orden, och god natt

Han var då fördjävla rolig hos MatTina i måndags i Tinas cockalong.

Nya arbetsuppgifter från och med 091130. Känns otroligt roligt.

Har känt att jag bara står still och stampar inom de områderna som jag faktiskt kan.

Ska som sagt bli otroligt roligt att få prova på nått annat nu.

Nu har jag lunch, jag och bea jobbar samma tider idag vilket är väldigt trevligt.

Nu ska jag kolla om jag får lyssna på resultatet av musikpriset denna vecka.

Det tråkigaste med månaden november är att det är samma gråa väder hela tiden som gör att man nästan inte har någon energi. Tur att man har familj och vänner som ger vardagen färg. Se bara inlägget som jag gjorde här, bilden ser ju nästan exakt lika dan ut.