Jag har då absolut inte varit Guds bästa barn i mina tidigare förhållanden, det vill jag börja med att säga. 

Men, jag skulle aldrig, tex, skaffa hus, lägenhet eller nått större gemensamt om det inte vore för att jag var säkert. 

Jag skulle aldrig ge mig in i nått dyl, om det var nått som inte kändes bra. 

Det är ju att ljuga för både mig och honom. 

Fattar inte hur vissa människor tänker, finns säkert folk som gör något av ovanstående trots att dom vet att det inte kommer fungera. 

Är man så rädd att vara ensammen att man hellre stannar i ett dåligt förhållande, men har ett fint hus?

Jag har då aldrig varit med om att man saknar en människa så mycket trots att det var mindre än 24 timmar sedan vi sa Hej då till varandra. 

Fattar inte.