Jag är så jävla less på att vara dålig nu. 

Tycker att det borde ge sig någon gång. 

Kräkfri idag än så länge, så nu är det typ 24 timmar sedan, och enligt "lagen" smittar maksjuka upp till 48 timmar så för att vara schysst mot mina medmänniskor på jobbet bör jag vara hemma imorgon också. 

annars blir det kanske världens epidemi på jobbet. 

Men fan så less jag är på att vara dålig. 

Eriks leverans ifrån ginza gör att jag klär på mig en huvtröja, går ut på balkongen, stänger dörren, tar på mig hörlurar och höjer så mycket det bara går, och försöker bli av med illamående känslan jag fick av att höra det. 

Nu har jag och Erik snart varit sambos i 4 månader. Känns som att det är längre men det är det inte. 

Vi har hittills aldrig bråkat om disk, matlagning, tvättning, städning. 

Vi har väl helt enkelt aldrig bråkat om saker som rör hemmet. 

Men det kanske har att göra med att redan innan vi flyttade ihop satte jag ihop några grundregler: 

• Den som lagar mat slipper disken
• Tvättning och städning görs gemensamt. (Har dock oftast blivit han som både tvättar och städar, medans jag då viker tvätten). 

Jag tycker att det passar oss. 

Vi har även en regel som säger att vi inte skall gå och lägga oss arga, sura eller på nått vis irriterad på den andra utan saker och ting skall pratas igenom på en gång, förutsatt att det finns möjlighet till det. 

Jag menar om nått händer när man kanske är borta eller så, skulle jag väl inte börja diskutera med Erik då, utan vänta tills man blev ensamma. 

Det känns nästan lite overkligt att vi ändå varit tillsammans så pass "länge" och inte haft nått bråk ännu. Bråka brukar man ju göra var och varannan vecka, allafall jag i mina tidigare förhållanden.

Visst har vi haft diskussioner, men vi har väl aldrig blivit osams, allafall inte i mitt tycke. 

Har ni några knep för att få förhållandet att funka utan massa bråk?